I Lule lappmark fanns under 1500-talet fyra lappbyar, sitor, som var och en bestod av ett större markområde och utnyttjades av den samiska befolkning som levde här. Sitornas områden kunde täcka många mil av naturlandskapet. De bostäder som fanns var alla av kåtatyp. Det skulle ännu dröja många sekler och folkinvandringar, innan de rödmålade fyrkantiga timmerhusen blev den vanliga byggnadstekniken för lappmarkens inre delar. Kåtornas rökpelare midvintertid, vittnade om att det var levande eldar, som inomhus gav människorna ljus- och värme. Ute var det mörker och kyla som gällde. Under månader. Varje sita bestod av något hundratal samer. Man levde i ett jakt- och fångstsamhälle där renen mest fungerade som drag-, mjölk- och lockdjur. En normalfamilj hade som regel tio till tjugo tamrenar.
Schefferus´ teckning av ett renekipage (1670-tal).
Sirkeslucht, Tuorpon, Jockmåck och SåcksJock var på 1600-talet namnen på de fyra sitorna inom Lule lappmark. Alla hade sina egna vintervisten med tings- och marknadsplatser inom sina egna områden. Lappmarkens och även Sveriges största lappby var SåcksJock, belägen närmast kustens handelsmän i öster. Hela sydöstra delen av Lule lappmark, med fisketräsk från Stora Lulevatten och Vaikijaure över mot Muddusjaure,Maitum och Stenträsket, täcktes av den stora skogssamebyn. I mitten av 1500-talet var byn bebodd av ett tjugotal skattande lappar. Siffran fördubblades på ett halv-sekel och den totala befolkningen, med pigor, drängar och småbarn bör ha uppgått till minst 220 personer kring år 1600. Totalt fanns ca 900 samer boende inom Lule lappmarks byar.
Sitans organisation hade den gängse formen för nordliga jakt- och fångstkulturer, som funnits här sedan årtusenden. De hade alla sina egna platser för sommar- och vintermarknader och bytte plats inom byn beroende på renens betesförhållanden under olika årstider. Centralpunkt för sitan var Talvatis, platsen för vintermarknaden. Där möttes årligen byns ting för juridiska spörsmål. Det kunde röra sig om att fördela jakt- och fiskeplatser efter dödsfall eller nyskapade familjebildningar. Eller att lösa tvister och brottsmål inom samebyn.
Marknaden var också en social mötesplats där ekonomiska och mänskliga kontakter knöts. För att hantera ekonomin användes ett omfattande system med “skuldsedlar”, birkar. För att minnas affärerna tillverkades en karvstock, oftast av björk, med bomärken och tecken. Varje varuslag och antal karvades in. Därpå klövs den nu bildade birken på längden. Året efter, vid nästa möte, passades bitarna ihop och skulden/fordran reglerades.
Den tidigaste handeln i området kan ha varit knuten till Novogorods intressen kring skinn från Lappmarkerna. Efterhand fick birkarlarna rätten att handla och även att ta upp skatt av samerna. Birkarlarna var en bondearistokrati nere vid kusten, i de områden som kronan redan börjat lägga under sig. Från ungefär 1300 och fram till mitten av 1500-talet hade de mer eller mindre monopol på handel och skattindrivningen i Lule lappmark. För detta betalade de en liten avgift i ekorr- och mårdskinn till kronan, som värnade om, och försvarade deras rättigheter. Birkarlarna delade upp lappmarken och samerna mellan sig, och var och en ägde rätten att handla med, och beskatta vissa samer. Ibland gick det så långt att birkarlarna ägde samer på samma sätt som man ägde jord och fiskevatten. I arkivmaterial kan man även utläsa att våld mot samerna förekom i samband med marknadsbesöken.
Utsnitt av Olof Tresks karta från 1643. Lule lappmark hade fyra byar: Sirkeslucht, Tuorpon, Jockmåck och SåcksJock.
I Lule lappmark möttes man för handel på sitornas vinterboplatser under den kallaste tiden på året, omkring midvinter och Trettondag jul. Samerna vistades då i stillhet under en längre period på en fast plats lämplig för marknad. Närmare kusten låg marknadsplatser omväxlande vid Heden, Bredåker eller på en plats norr om Harads. Där har man samlats vintertid, eller vid tranans och vårens ankomst under Vårfrudagstid, i slutet av mars månad.
I SåcksJock tros sitans centralpunkt, marknads- och vinterboplatsen, ha legat längs renens gamla vandringsstråk och birkarlarnas handelsväg, längs Lule älvdal. Den löpte på södra sidan av älven från kusten upp mot Storbacken. Vidare över långsträckta myrmarker i området söder om Bomyrberget mot Talvatisahpe, Borgarbacken och sedan via Koskatssjön till nuvarande Jokk-mokks samhälle. Ett minne från handelsvägen är den lastackja som funnits vid dikesgrävning i Bomyran hösten 1929.
Utsnitt av Olof Tresks karta från 1643.
Lule lappmark hade fyra byar: Sirkeslucht, Tuorpon, Jockmåck och SåcksJock
Redan namnet Borgarbacken för tankarna till handel och kontakter med kustens handelsmän. Platsen ligger intill Talvatismyren, som enligt namnet varit en vinterboplats med ting och marknad. Platsen domineras av ett högt berg med bra utsikt både upp- och nedströms älvdalen. Där låg SåcksJocks samebys centrum enligt Olof Tresks karta från år 1643. Här mötte samerna kustens köpmän för utbyte av varor, på den plats som under medeltiden skall ha utvecklats till den mest betydande marknadsplatsen i Lule lappmark. De varor som samerna erbjöd kunde vara bolstervar av renhud, lappskor, skinn och fisk. Detta byttes mot vadmal, blaggarn, mjöl, bröd, små kopparkittlar och järnvaror av olika slag.
Lule lappmark hade genom sin geografiska placering ett för svenska kronan utsatt läge, mitt mellan rikets fiender. Danmark-Norge i väster och Ryssland i öster. Alla tre rikena hade intresse av handel och beskattning av de människor som levde här. Detta förstod Gustav Vasa och bad sina fogdar att vara mer rädd om samerna så att de inte skulle fly Sverige eller handla med fienden. Han fördubblade samtidigt avgiften för birkarlarna som haft ensamrätten till handeln.
Texten hämtad ur: Underwisningh och Rettelse huareffter den Stormechtige Högborne Furste och Her Carl Suerigis Rikis uttkorede Konung och Arffurste, Hertig till Sudermanneland, Nerichie och Wermeland, will att H. K.m:ttz uttschickede tienere Ehrlig och Welbördig Bärendt von Kolen medh Rasmus Nielsson skole i Laplandh bestelie, Både huru schatten af Lapperne skall utgiöres, och huru och på huadh sätt de honom sedenn af Lapperne op bere skole. Actum Stockholm.
Gustav Vasa blev med tiden mer varse om värdet av samerna som skat-tande medborgare. Därför infördes under 1500-talets senare hälft, förteckningar över såväl samer som de land och vatten de använde. Lulesamerna indelades av skatteskäl, i fjälloch granlappar (skogssamer) som fick betala en allt större skatt direkt till kronan. Samtidigt minskade birkarlarnas roll och de fick ofta övergå till att bli fogdar till kronan, eller syssla med en handel där kronan hade företräde vid marknaderna. Det var också där som den ständigt ökande skatten till kronan samlades in. I och med Karl IX och de krig som bedrevs i Baltikum kom skatten att förändras. Matvaror behövdes till krigsfronten och lappskatten inriktades på födoämnen. Torrfisk, renkött och hudar skeppades söderut, och för samerna inleddes en lång period av svält och svåra umbäranden. Tiggeri och flykt från lappmarken blev ett allt vanligare problem för samerna. Endast de samer som kunde hålla stora renhjordar på många hundra eller tusentalet renar, klarade denna beskattning.
Resultatet blev att lappbyarnas områden förändrades. Då sitorna var indelade i familjeområden med ganska få renar, blev formen på byn rundad. En renskötsel med stora hjordar som hela tiden måste flyttas mellan fjäll och skog, bidrog till att byarnas form blev avlång med stora betesområden. En storskalig tamrenskötsel blev lösningen för samernas och även kronans problem.
Karl IX strävade efter större kontroll av lappmarkerna. Han införde en regel om att marknader endast fick hållas på bestämda platser inom varje lappmark. För Lule lappmark innebar detta att Jockmåck år 1605 blev den enda tillåtna marknadsplatsen för de fyra lappsitorna. Det blev med dödsstraff förbjudet att handla med samerna på annan än just denna plats.
Det stadgades att birkarlarna, två och två, på sin marknadsplats skulle “upphugga” en bod och en stuga, där den enda tillåtna handeln skulle förekomma, och då endast under dagtid. Birkarlarna skulle även hjälpa lapparna att uppbygga kyrka och prästgård. De blev också förbud för ogift birkarl att idka handel i lappmarken (1599); påbudet att birkarl, som i osedligt syfte lejde eller köpte en lapps dotter, genast skulle havas inför rätta och att man skulle låta ” slå huvudet av honom”, samt att den samvetslösa fadern skulle straffas till livet (dec. 1603).
Ett par år senare byggdes traktens första kyrka i Jockmåck. Den fick dock problem med att få intresserade präster att bosätta sig på orten. Församlingsbildningen upphävdes efter tio år och återuppstod först mer än ett halvt sekel senare.
Beläggen för en marknadsplats vid Borgarbacken före 1605 är få men intressanta. Platsen ligger ca fyra km sydväst om Vuollerim i anslutning till den gamla vintervägen längs Lule älvdal. Jokkmokkspastorn Jonas Hollsten berättar i Kungliga bibliotekets handskrifter av år 1771, att samer, enligt gamla mäns berättelse, haft sitt samlingsställe vintertid vid myren som benämns Talvatisahpe.
Innan dess skall samlingsplats, marknad och kyrka först ha funnits vid Heden i Bodenområdet. Efter detta flyttades samlingsplatsen till ett nytt ställe ovanför Harads och sedan vidare till Borgarbacken. Enligt Hollstens ibland osäkra och tvetydiga källmaterial, skall både kyrka och kyrkogård ha anlagts där, innan den platsen 1605 övergavs och Jokkmokk blev centralpunkten i Lule lappmark.
Sågverksägare FO Lundström, Vuollerim har berättat att ännu vid förra sekelskiftet skall rester av eldplatser för stockved varit synliga på platsen. Vidare finns lokala berättelser om att skogen tidigare varit avröjd där, men att stubbarna fått stå kvar och att en hel del gropar efter eldar skall finnas kvar där.
Även sentida inventeringar har visat på lämningar efter tidigare verksamhet. Hit hör en eldstad, som enligt jordprofilen verkar ha använts vid upprepade tillfällen. Här har också några mindre betesvallar registrerats, där samerna familjevis kan ha hållit sina renar under de kallaste vinterveckorna. Några spår efter kyrka eller kyrkogård har inte återfunnits på platsen
Om nu Borgarbacken var SåcksJocksamernas centralplats, hade den då någon föregångare? Flera platser är möjliga. Ortsnamn i närområdet som nämnts i sammanhang med marknadsplatser är Storbacken och nuvarande Suoksjokk by. Inga fysiska lämningar av marknadslämningar finns dock registrerade där.
I pastor Hollstens handskrifter och efterlämnade handlingar finns berättelser om hur samerna kanske redan under 1000-talet, skall ha haft sin kyrka och vintermötesplats i Heden, strax väster om nuvarande Boden stad. När böndernas marker ökade i kustområdet tvingades samerna att flytta uppströms älven mot en ännu inte lokaliserad plats ovanför Harads.
Intressanta lämningar finns längs vinter- och handelsvägen på Luleälvens södra sida nedströms Edefors. Arkeologer från Riksantikvarieämbetet har där registrerat en större koncentration av tätt liggande, svårtolkade, gropanläggningar på en västsluttning av ett berg en dryg halvkilometer från älvstranden som skulle kunna vara en tidig fas av en samisk samlingsplats.
Kanske rester av sovplatser i samband med renbete eller marknadsaktiviteter? Ett par liknande gropanläggningar längs älvdalen har båda daterats till mittperioden av det första årtusendet e.Kr. Uppgifter om stockvedseld, nuorssjo eller nying, som värmekälla för renskötare som övernattar vintertid, finns beskrivna i historiska texter.
En intressant detalj för oss Vuollerimbor, är att den skogssamiska lappbyn SåcksJock, numera stavad Suoksjokk, ännu för två sekel sedan benämndes ”Vuollesita” i kyrkböckerna. På svenska blir betydelsen Nedre byn.
Tänk om man i framtiden kan följa våra marknadstraditioner inte bara fyrahundra-, utan kanske tusen år bakåt i tid. Lappmarknaden blir då en angelägenhet inte enbart för nuvarande centralort, utan ännu mer för hela Lule lappmark.
Precis som förr.
/Ulf Westfal, Vuollerim